Historia ⪼ Sverige
Sverige 1942 - 1958
När engelsmännen moderniserade sin fiskeflotta avyttrades det äldre tonnaget.
Många fartyg såldes till de nordiska länderna.Till Sverige inköptes från omkring 1890 till 1937 över 250 kuttrar.
10 april 1937 undertecknades köpeavtal och John Harald Heimer blev ägare till DEODAR. Han hade rest över till England med några vänner för att titta på fartyg till salu i Lowestoft. Egentligen hade han planerat att köpa kuttern HOLKAR men då han såg henne komma långsides KEEWAYDIN, som hans vän Karl Johan Robertsson just köpt, fann han henne alltför ful då hon inte hade något "spring".
Han gick ifrån köpet och valde DEODAR istället. Mäklare var W.J. Head och priset blev omkring 80 pund. En hel del löpande rigg saknades och Heimer måste inhandla tågvirke och annat före avsegling till Sverige. Ännu en kutter hann byta ägare. Det var SWEET HOME som köptes av Karl Albert Karlsson Då Heimer hade valt ett annat fartyg än det först tilltänkta så blev han försenad. Före slutet av april var de alla hemma i Grundsund i Bohuslän.
Familjen Heimer hade genom åren köpt flera engelska kuttrar som de sedan sålt vidare till fiske eller fraktfart.
DEODAR genomgick nu svensk skeppsmätning, fick nytt mätbrev samt svenskt nationalitets- och registreringscertifikat. registreringsnummer 8180.
Nu var emellertid dåliga tider och DEODAR blev liggande i Grundsund vid familjen Heimers utrustningskaj där man hade förråd och verkstad. I väntan på vidareförsäljning lät man 1939 på AB Lyckans Slip i Fiskebäckskil inmontera en 50 Hkr encylindrig Avance tändkulemotor av 1927 års tillverkning. Nytt mätbrev och nationalitetscertifikat för segelfartyg med hjälpmaskin. Det dröjde dock omkring fyra och ett halvt år innan hon åter kom i fart.
Familjen Heimer hade genom åren köpt flera engelska kuttrar som de sedan sålt vidare till fiske eller fraktfart.
DEODAR genomgick nu svensk skeppsmätning, fick nytt mätbrev samt svenskt nationalitets- och registreringscertifikat. registreringsnummer 8180.
Nu var emellertid dåliga tider och DEODAR blev liggande i Grundsund vid familjen Heimers utrustningskaj där man hade förråd och verkstad. I väntan på vidareförsäljning lät man 1939 på AB Lyckans Slip i Fiskebäckskil inmontera en 50 Hkr encylindrig Avance tändkulemotor av 1927 års tillverkning. Nytt mätbrev och nationalitetscertifikat för segelfartyg med hjälpmaskin. Det dröjde dock omkring fyra och ett halvt år innan hon åter kom i fart.
I december 1941 såldes DEODAR såsom motorgaleas till Karl Albert Johansson och hans son Sven Osvald.
De hade flera fartyg att välja mellan. Likaledes till salu låg här EARLY BLOSSOM och GRATITUDE, men valet föll på DEODAR. Namnet upplevdes dock som svårt för folk att uppfatta vid telefonsamtal och man beslöt därför att genast byta till ett mera svenskt namn och lämnade in ansökan om ändring till Fridhem. Kommerkollegium avslog ansökan och man prövade då att föreslå namnet Sjövik istället. Det passade bra då ju fartyget numera hade Sjöviken i Hamburgsund som hemmahamn. Nytt avslag och försök med Rigmor eller Silvery. Nu var man bredd att ge upp försöken med namnbyte. "skulle båda dessa namnen också vara upptagna får han väl hava sitt gamla namn Deodar" skrev Karl Albert uppgivet.
Under januari 1942 pågick ombyggnad till fraktfartyg för fullt. Större luckor togs upp, styrhytt och ratt kommer på istället för rorkult. Arbetena görs denna gång av Oskar Svenningsson på Knipplavarvet. I mitten av april börjar det bli bråttom att få skutan i fart då isen nu är uppe på Västkusten.
Den 18 april är äntligen det nya mätbrevet och alla papper klara. RIGMOR av Hamburgsund är nu ett lastfartyg.
Under januari 1942 pågick ombyggnad till fraktfartyg för fullt. Större luckor togs upp, styrhytt och ratt kommer på istället för rorkult. Arbetena görs denna gång av Oskar Svenningsson på Knipplavarvet. I mitten av april börjar det bli bråttom att få skutan i fart då isen nu är uppe på Västkusten.
Den 18 april är äntligen det nya mätbrevet och alla papper klara. RIGMOR av Hamburgsund är nu ett lastfartyg.
Lastförmågan 95 ton var i minsta laget, men med ett nettoregistertonnage underskridande 40 ton slapp man iallafall lotsplikten. Det blev nu 17 goda år i fraktfart för RIGMOR. Sven gifte sig med Inga 1947 och fick tre barn: Sven-Erik, Ann - Sofie och Roland.
Lasterna varierade. Det kunde vara is som lastades i Friesfjorden nära Oslo.Isen sågades upp från insjöar och lastades ombord i 100 kilos block. Resan gick sedan till någon av de bohuslänska fiskehamnarna som t. ex Höna, Öckerö, Smögen eller Åstol.
Resorna pågick i stort sett dygnet runt och man hann med drygt två turer per vecka. 75 ton is fick plats ombord och då hade man en meter hög däckslast ovanpå lastluckan och täckt med presenningar. Det var bra laster. Hon var inte fullastad. Tyngdpunkten låg bra fördelad och skutan rörde sig fint i sjön. Speciella kylagregat existerade inte ombord, isen hann ändå inte smälta nämnvärt under det dygn eller så som resan varade. Men det gällde att stå på för man fick bara betalt för för den som levererades och inget för de kilon som hunnit smälta bort under resan.
Andra laster under slutet av 1940 - talet kunde vara Salpeter i 50 kilos säckar och av vilket sedan tillverkades gödningsmedel. Soda likaså i 50 kilos säckar och syra i glasdamejanner som placerades på däck. Dessa laster togs in i Häröia i Friesfjorden och levererades till Lantmännen i Landskrona, Hälsingborg och Malmö. Som returlaster togs här spannmål som sen gick till Carnegiebryggeriet i Göteborg. Gatsten kunde lastas på flera platser i Idefjorden, t. ex Krokstrand, Pilegården, Boråsgården eller Hälle.
Lasterna varierade. Det kunde vara is som lastades i Friesfjorden nära Oslo.Isen sågades upp från insjöar och lastades ombord i 100 kilos block. Resan gick sedan till någon av de bohuslänska fiskehamnarna som t. ex Höna, Öckerö, Smögen eller Åstol.
Resorna pågick i stort sett dygnet runt och man hann med drygt två turer per vecka. 75 ton is fick plats ombord och då hade man en meter hög däckslast ovanpå lastluckan och täckt med presenningar. Det var bra laster. Hon var inte fullastad. Tyngdpunkten låg bra fördelad och skutan rörde sig fint i sjön. Speciella kylagregat existerade inte ombord, isen hann ändå inte smälta nämnvärt under det dygn eller så som resan varade. Men det gällde att stå på för man fick bara betalt för för den som levererades och inget för de kilon som hunnit smälta bort under resan.
Andra laster under slutet av 1940 - talet kunde vara Salpeter i 50 kilos säckar och av vilket sedan tillverkades gödningsmedel. Soda likaså i 50 kilos säckar och syra i glasdamejanner som placerades på däck. Dessa laster togs in i Häröia i Friesfjorden och levererades till Lantmännen i Landskrona, Hälsingborg och Malmö. Som returlaster togs här spannmål som sen gick till Carnegiebryggeriet i Göteborg. Gatsten kunde lastas på flera platser i Idefjorden, t. ex Krokstrand, Pilegården, Boråsgården eller Hälle.
OBS: Högupplösta bilder kommer snart!
Logo
