Stacks Image 68553

Historia » Lustfartyg

Lustfartyg 1959 - 1972


Svenska Kryssarklubbens Seglarskola
i Göteborg var 1957 - 58 på jakt efter ett segelfartyg för utbildningsändamål. Blickarna föll på RIGMOR. Kontakter togs men hon var inte till salu. Hon hölls kvar i fraktfarten under hela året 1958 som blev den sista säsongen i yrkesfart.
Ingengör Kurt Järdving i Göteborg köpte RIGMOR 18 februari 1959 för att använda henne som lustfartyg. Den nye ägaren var även skeppare ombord. Byte av namn till "Buccaneer" planerades men blev aldrig av. Istället såldes fartyget den 27 oktober 1960 vidare till det nybildade bolaget Carlea Försäljnings AB i Göteborg representerat av byggnadsingenjören och arkitekten Nils Jacobsson. Ny försäljning 21 dec 1961 till nybildade Deodar AB representerat av Lilly & Nils Jacobsson fortfarande i Göteborg. 30 mars 1962 bytes namn från RIGMOR tillbaka till DEODAR. Huvudaktören under 5 seglationsäsonger förefaller att hela tiden ha varit Nils Jacobsson. Han lät utrusta RIGMOR som lustfartyg. Rigg och segelställ sågs över och skrovet målades blått. Vid turer med skutan anställdes en behörig skeppare. Äventyren förefaller att ha begränsats till kortare turer med åtföljande uppankring i någon fin badvik där familjen njöt av semester tillsammans. Sålunda kunde man under 5 somrar, åren 1959 - 63, finna DEODAR på svaj i Rönnäng, Skärhamn, Lilla Askerön, Stenungsund eller Fiskebäck. Den encylindriga tändkulemotorn befanns svår att köra och man lät byta ut den mot en modern sexcylindrig GM diesel modell 6 - 71 om 140 Hkr. Motorn inköptes från Statens Vattenfallsverk där den stått som hjälpmaskin till en generator. Vattenfallsverket i sin tur hade köpt in motorn som surplusmaterial efter kriget och den lär som sådan ha importerats helt ny från USA s enheter i Nordafrika där den från början varit avsedd att monteras i en stridsvagn. Denna motor installerades nu av två bröder Svensson vilka hade sin mekaniska verkstad i Skärhamn. Då det varit en stationär motor försågs den med en Volvo lastbilsväxellåda och en Albin värmeväxlare.
25 mars 1964 fick DEODAR en ny ägare i Direktör Anders Nilsson, egen företagare från Kävlinge. Han kostade på en rejäl upprustning. På Köge varv i Danmark byttes denna sommar bordläggning i förskeppet under vattnet och delar av samborden förnyades. Därefter kopparförhydrades hela skrovet under vattnet. DEODAR låg sen på våren 1965 i Limhamn där hon utrustades för långsegling. Ett s.k. doghouse byggdes på lastluckans akterkant.
Inredningen lyxades till med bardisk och ett badrum med ett litet badkar. Radar installerades. Planerna var att köra charter med turister i Västindien. Fyra killar var man som laddade för en seglats till varmare vatten. Så begav man sig av söderut med kurs på Travemynde och vidare genom Kielkanalen. Vädrets makter stod dem inte bi. Det blåste västliga vindar rätt emot och redan vid Langeland gick växellådan sönder. Nu fick man försöka sig på att kryssa mot vinden men det gick inte så bra. Segelstället bestod bara av 4 undersegel av bomull och inga toppsegel och det var inte nog för att ta höjd och komma framåt. Man tvingades nu vända och sätta kurs mot Trelleborg där det lyckades att lägga till för segel trots att man redan hunnit segla av mesanbommen. Detta sommaräventyr blev tydligen nog för Anders och hans kompanjoner för till våren därpå beslöt han att sälja. Ny ägare blev fotograf Hans Petersson i Landskrona som tog över skutan den 1 maj 1966. Hans hade två kompanjoner och tillsammans började nu även dessa att planera för en långresa "på värmen". Resurserna kompletterades med dykarutrustning. Arrangemanget med lastbilsväxellådan slopades och ersattes med en kilremstransmission. Man läste in skepparexamen och våren 1967 var skutan åter redo för en långresa. I Kielkanalen rådde lotsplikt och lotsen ville hålla god fart. Ägarna slog av på farten men lotsen drog på igen. Kilremmarna började slira och osa bränt för att till sist gå av. Man fick nu lägga stopp och reparera. Resan fortsatte mot England men man gick inte in i några hamnar. I Brixham valde man att ankra upp på redden och ta skeppsbåten i hamn för proviantering. Resan fortsatte men ändade i Le Havre på franska sidan av kanalen. Seglen utnyttjades så ofta vinden tillät. Segelstället hade kompletterats bl. a. med en stor ballongklyvare som gick ända upp i toppmastens topp. Denna toppstång av järnrör var nymonterad men kanske i klenaste laget för under hemseglingen runt Skagen så knäcktes den.
Resten av säsongen blev lite lugnare. Dykturer utgick från Landskrona. Så kom den ödesdigra branden medan skutan låg i Landskrona hamn. Den 27 mars 1968 tog det fyr. Någon måste ha tuttat på men man fick aldrig veta vem. Turligt nog var hon försäkrad så man fick ersättning för det skedda. Skadorna var dock så pass stora att man bedömde fartyget som totalförlust.
Här kunde DEODARs saga varit slut men liggandes vid kajen inne i Landskrona fick Malmö Sjöscoutkår syn på henne.
OBS: Högupplösta bilder kommer snart!

Logo

Stacks Image 2132