Stacks Image 10757

» Nyheter

Dagbok 1978

MARIAS DAGBOK 1978 - 1980
26 aug 1978

Nu är jag tillbaks i Göteborg efter 20 dagars semester. Den bästa semestern jag nånsin har haft, tror jag. Vi har seglat runt Sverige, från Göteborg till Stockholm med Sveriges i särklass häftigaste gamla skuta: Deodar.
Från Göteborg var det Thomas, Stefan Y, Peo, Olof, Ivar, Vlasta, Keith, Ann-Lena, Totte och jag. Första dagen var det Sail Training Race, då vi var ute bland 150 000 andra fritidsbåtar och njöt av de vackra segelfartygen. Det absolut största var den gigantiska ryska fullriggaren Kruzenstern, en imponerande syn.
På måndan bunkrade vi och Totte bestämde sig hastigt och lustigt för att följa med. Sen gick vi ut för segel och stack söderut med en tilltagande vind. Vi gick hela natten och gjorde maxfart, mer än åtta knop, i den goda slörvinden. Tisdag kväll la vi till i Helsingborg efter att nästan ha krockat med sundsbåtarna.

Onsdag eftermiddag la vi till i Malmö. Åkte hem till en kille och duschade. Han var vegetarian och odlade bland annat vatten med plast i olika färger utanpå en glasburk. På kvällen var det dans på däck till Båtorkestern: dragspel, fiol, gitarr och klarinett. Det blev stor fest.

På torsdagen seglade vi vidare genom Falsterbo kanal. Vinden följde oss och svängde lagom till sydväst. Solen sken….Vi gick hela natten. Ett nattskift kan vara en ganska fantastisk sak; det är bara vinden, havet och skutan som gäller. Ett ensamt skepp i mörkret, samspelet med naturens krafter, en kompasskurs att följa, blinkande fyrar.
Vi hade lite sjögång före Simrishamn, det var efterdyningar av en storm. Ivar och Vlasta hade mönstrat av i Malmö och här var det Stefans och Keiths tur. Så nu var vi bara sex. Vi inväntade Roffe, delägare i Deodar, och hans son Dennis, tre år, som kom med tåg på lördagen. Sen stack vi vidare över Hanöbukten, där vi fick ett regnväder och en vindkantring med en del dramatiska jippar. Vi fick gå in för motor till Karlskrona där jag vaknade upp söndag morron. Vi gick och fikade ombord på Jarramas, en gammal fullriggare.

Sen började vi gå tvåskift: sex timmar pass, sex timmar sömn osv, vilket var ganska hårt. Men på samma gång var det härligt att anstränga sig lite. Nästa natt gick vi under Ölandsbron. Thomas var so go´ när Totte och jag hade vår vakt. Han förklarade en massa saker för oss, om båten och om segling. Han kan så mycket och är en av de mest praktiska människor jag nånsin har träffat.

Så skulle vi då segla in i Västervik och gjorde en tjusig insegling, bl a genom den mycket trånga Spåröpassagen. Men när vi hade 200 meter kvar till kajen blev det stiltje. Vi låg nästan still en timme och gav sedan, till Thomas stora förtret, upp och satte på motorn. I Västervik steg Roffe och Dennis av och istället kom Annika med flyg från Stockholm. Sedan följde några dagar i en underbar skärgård. En natt ankrade vi i en vacker vik och rodde iland med livbåten, som vi sen fick upp på däck med hjälp av bommen. När vi skulle iväg på morronen var det en tung och svettig uppgift få upp ankaret med det gamla manuella ankarspelet. Vi vevade länge och väl. Nästa natt la vi till vid en klippa nästan utan motor. Den var på i cirka 30 sekunder. Det är ett roligt lagarbete att göra såna manövrer och härligt när man börjar lära sig hur båten reagerar.

Vi lärde oss verkligen att älska Deodar under de här dagarna. Hon är restaurerad efter de gamla ritningarna och mycket vacker. Nej, det finns inga ord för upp-levelserna; Totte och jag förstod snart att vi hade hamnat på rätt båt, bland rätt sorts människor. I samma takt som kärleken till Deodar växte, växte irritationen över känslolösa, bullrande fridstörare i plastvidunder till båtar. Det var också en stor upplevelse att få träffa en sån idealist som Thomas. Han anser att det inte finns några gränser för vad en människa kan göra; det är bara att skaffa sig kunskaperna. Att äga en skuta framstår för mej som ett så gott som omöjligt företag, men han verkar inte vara rädd för att ta itu med nånting.

Vi fortsatte norrut och i Nynäshamn steg Peo av. Nu var vi bara fem. Men det var en skön utmaning, vi fick ju mer ansvarsfulla uppgifter. Bland annat fick jag klättra upp i masten en gång när en tamp hade hoppat ur ett block. Egentligen går det åt sex man att hissa storseglet, så nu fick en av oss springa mellan pik- och klofallet när vi hissade. Vi la till vid ännu en klippa och när vi skulle gå därifrån höll det på att gå illa för vi glömde att lägga loss en tamp. Thomas lossade den i sista sekunden när relingen började knaka och sen fick vi göra en räddningsmanöver och hämta tampen som hängde vid klippan. Två man på peket och två kvinnor vid rodret.

Sista dagen var kanske den allra bästa. Vi gick igenom Baggenstäket, som är 2,7 meter djupt, precis som Deodar, och smalt och trångt. Efter denna manöver, med stenhård koncentration, fick vi faktiskt applåder från en del av åskådarna. För det stod ju folk på land och i båtar och beskådade oss, som alltid. Man fick ständigt svara på frågor om båten. Till slut rabblade man upp: engelsk kutter, byggd i Brixham 1911, 24 m lång, 10 kojplatser, 250 m2 segelyta, Volvo Penta diesel 180 hk, med rorkult och bomullssegel som i original osv.

Efter denna prestation fortsatte vi in mot Stockholm i solskenet. Totte och jag satt i masten. Detta måste vara det i särklass bästa sättet att anlända till kungliga huvudstaden. Från framsidan, helt enkelt och med en strålande utsikt från en gammal skön skuta! Vackrare inlopp är svårt att tänka sej. Att komma till Stockholm från baksidan via Arlanda eller Centralen är nog trevligt, men den här inseglingen slog nog det mesta jag har varit med om. Det gäller för övrigt alla hamnstäder vi har sett under resan. Sverige är ju en sjöfartsnation och våra städer vänder sig ut mot havet, öppnar sej för sjöfarare av alla de slag. Jag har nog inte riktigt fattat det förrän nu, i Deodars mast en gyllene solskensdag på väg in mot Stockholms hjärta.

Men nu var det dags att klättra ner, för vi skulle ju lägga till vid paradgatan Strandvägen. Thomas stod nere i köket och lagade kalops. Han tittade upp då och då och gav lite olika instruktioner. Det kom en order om att mesanseglet skulle ner till hälften. ­Aj, aj, kapten! Det stod en liten folksamling på kajen och beskådade vår tilläggning, som blev lite småstressig, för det var ingen stor lucka vi skulle in i. Allt gick dock bra, en kille tog emot vår tamp och vi gled snyggt och prydligt in vid kajen. Applåder igen och sen gick vi ner och satte oss till bords för att inta kalopsen, mycket nöjda och belåtna. Då sa Thomas: -Jaha, det här var första gången! ­Vad då första gången? Vi fattade ingenting; det var ju ändå jungfruseglatsen för samtliga i vår lilla besättning. ­Jo, sa Thomas, det var första gången vi har lagt till för segel här på Strandvägen!

Maria

Logo

Stacks Image 2101