Historia » Nu
⪼ Nuvarande ägare 1972 - 1978, vägen tillbaka till ursprunget!
I Malmö fanns vid denna tid en grupp ungdomar som hade flyttat ihop i ett s. k kollektivhus. Det var ett bra sätt att bo billigt genom att dela hushåll. Det var också ett sätt att förverkliga gemensamma visioner genom samarbete runt olika ideer. I hemmet diskuterades flitigt om olika politiska och kulturella projekt.
I den gemensamma bostaden, i den gamla disponentvillan vid kritbruket ute i Kvarnby, kom båtprojektet en dag att bli det som alla samtal koncentrerades runt. Några i storfamiljen hade kört runt nere i hamnkvarteren och fått syn på gamla skutor till salu. Där låg vänerskutan Anna - Maj som kunde bli din för endast 7000:- . Där låg Nell - Britt som hade gått på fisketurer tills skeppare Stjärnström blev sjuk och fick lägga upp. Där låg DEODAR. Finast av dem alla!
Ryktet gick att hon kanske var till salu. Efter att några av oss haft lyckan att få följa med på en dagstur upp till Landskronavarvet sent på höstkanten så var vi överens om att detta var rätta fartyget. Efter nervöst väntande och utdragna förhandlingar med sjöscoutkårens ledning överenskoms om priset: Femtontusen kronor.
DEODAR bytte ägare 26 mars 1972. Segelsällskapet DEODAR var bildat och tio andelar a 2150:- räckte till både inköp och vårutrustning. Skutan var "nyckelklar". Det var bara att vrida om startnyckeln och lägga loss. Men först fick alla lösa inventarier lov att sorteras. Diverse bomullssegel, tågvirke och block. Lanterner och kompass och tyfon av Kockums patent etc. En del som legat ombord var brandskadat. Annat var tämligen slitet.
Vårrustningen behövde emellertid komma igång illa kvickt. Kajuttaket behövde tätas och kojplatser snickras nere i lastrummet som var helt tomt och mörkt. Byssan utrustades med en tom drickback i vilken spritköket hölls på plats tills vi fick en riktig gasolspis. Det brandskadade storseglet på 60 kvm fick lämnas till segelmakaren för reparation och efter att storgaffeln på dryga 7,5 meters längd dråsat ner i däck mitt framför fötterna på oss under det att seglet skulle provhissas så var alla eniga om att pikfallet borde vara av bästa kvalité varpå en kvail med nytt tågvirke inköptes. Flytvästar förstås och sedan en första provtur runt hamnbassängen.
Det blev en riktig rysare men med de rejäla vinterfendrarna av traktordäck längs sidorna gjordes tilläggsmanövrarna utan skadeverkningar.
Skepparexamen godkänd i rättan tid! Sommarens och semesteräventyren hägrade! Helgturer i Öresund och Malmö med omnejd företogs under sommarmånaderna. Att det var ett segelfartyg som införskaffats innebar förstås att seglen skulle hissas. Så blev det också redan på jungfruturen. Hur skotning skulle bli effektivast ventilerades flitigt alltmedan vi drev mer i sidled än framåt. Det viktigaste var ändå att motorn hade stängts av. Att vi bara hörde vindens brus. Detta var livet!
Årets långresa hade Stockholms skärgård som mål men slutade i Blekinge då semesterledigheterna befanns förbrukade. Det var ändå äventyr hela tiden. Allt som möjligen kunde gå sönder gick också sönder och på alla ställen där vatten kunde läcka in så läckte vatten in. Det vill säga både uppifrån och underifrån. Vi insåg behovet av en extra länspump samt nyttan av ett par säckar sågspån vid återkommande skrovläckage. Konsten att myra upphöjdes till vetenskap. Bad och dykning hanns även med samtidigt som insikten att dykarutrustning ombord borde ingå i grundutrustningen.
I augusti deltog vi i Paradseglingen vid TALL SHIP RACE från Malmö. En katt bland hermelinerna?!
1973 började med en arbetsresa! Köp av bättre begagnade rundhult och segel erbjöds av en skeppare i Grundsund. Meningarna om nyttan av detta gick isär i ägarkollektivet men då några av delägarna hade nu hunnit fördjupa sig i "kutterbibeln", Sailing Trawlers, enades om att riggen behövde vidareutvecklas. Ett helt oanvänt storsegel i rödbarkad bomullsduk inköptes i DEODARs gamla hemmahamn. Helt handsytt och på 70 kvm.
Hemresan blev bitvis dramatisk. En rafflande tilläggning i frisk vind i Åstol slutade lyckligt tack vare en förutseende hamnkapten som under helgen kämpat för att hålla en kajplats fri för större fartyg. Bunker togs in för 25 öre per liter och resan kunde fortsätta.
Ryktet gick att hon kanske var till salu. Efter att några av oss haft lyckan att få följa med på en dagstur upp till Landskronavarvet sent på höstkanten så var vi överens om att detta var rätta fartyget. Efter nervöst väntande och utdragna förhandlingar med sjöscoutkårens ledning överenskoms om priset: Femtontusen kronor.
DEODAR bytte ägare 26 mars 1972. Segelsällskapet DEODAR var bildat och tio andelar a 2150:- räckte till både inköp och vårutrustning. Skutan var "nyckelklar". Det var bara att vrida om startnyckeln och lägga loss. Men först fick alla lösa inventarier lov att sorteras. Diverse bomullssegel, tågvirke och block. Lanterner och kompass och tyfon av Kockums patent etc. En del som legat ombord var brandskadat. Annat var tämligen slitet.
Vårrustningen behövde emellertid komma igång illa kvickt. Kajuttaket behövde tätas och kojplatser snickras nere i lastrummet som var helt tomt och mörkt. Byssan utrustades med en tom drickback i vilken spritköket hölls på plats tills vi fick en riktig gasolspis. Det brandskadade storseglet på 60 kvm fick lämnas till segelmakaren för reparation och efter att storgaffeln på dryga 7,5 meters längd dråsat ner i däck mitt framför fötterna på oss under det att seglet skulle provhissas så var alla eniga om att pikfallet borde vara av bästa kvalité varpå en kvail med nytt tågvirke inköptes. Flytvästar förstås och sedan en första provtur runt hamnbassängen.
Det blev en riktig rysare men med de rejäla vinterfendrarna av traktordäck längs sidorna gjordes tilläggsmanövrarna utan skadeverkningar.
Skepparexamen godkänd i rättan tid! Sommarens och semesteräventyren hägrade! Helgturer i Öresund och Malmö med omnejd företogs under sommarmånaderna. Att det var ett segelfartyg som införskaffats innebar förstås att seglen skulle hissas. Så blev det också redan på jungfruturen. Hur skotning skulle bli effektivast ventilerades flitigt alltmedan vi drev mer i sidled än framåt. Det viktigaste var ändå att motorn hade stängts av. Att vi bara hörde vindens brus. Detta var livet!
Årets långresa hade Stockholms skärgård som mål men slutade i Blekinge då semesterledigheterna befanns förbrukade. Det var ändå äventyr hela tiden. Allt som möjligen kunde gå sönder gick också sönder och på alla ställen där vatten kunde läcka in så läckte vatten in. Det vill säga både uppifrån och underifrån. Vi insåg behovet av en extra länspump samt nyttan av ett par säckar sågspån vid återkommande skrovläckage. Konsten att myra upphöjdes till vetenskap. Bad och dykning hanns även med samtidigt som insikten att dykarutrustning ombord borde ingå i grundutrustningen.
I augusti deltog vi i Paradseglingen vid TALL SHIP RACE från Malmö. En katt bland hermelinerna?!
1973 började med en arbetsresa! Köp av bättre begagnade rundhult och segel erbjöds av en skeppare i Grundsund. Meningarna om nyttan av detta gick isär i ägarkollektivet men då några av delägarna hade nu hunnit fördjupa sig i "kutterbibeln", Sailing Trawlers, enades om att riggen behövde vidareutvecklas. Ett helt oanvänt storsegel i rödbarkad bomullsduk inköptes i DEODARs gamla hemmahamn. Helt handsytt och på 70 kvm.
Hemresan blev bitvis dramatisk. En rafflande tilläggning i frisk vind i Åstol slutade lyckligt tack vare en förutseende hamnkapten som under helgen kämpat för att hålla en kajplats fri för större fartyg. Bunker togs in för 25 öre per liter och resan kunde fortsätta.
På Marstrandsfjorden den 7 juli fick vi en hagelstorm över oss men undkom utan skador då inga segel ännu hunnit hissas som kunnat blåsa ur liken. Många småbåtar förliste dock och blåste upp på land vid detta tillfälle.
Fler bekymmer väntade. Startmotorn hängde sig vid avgången från Varberg. Seglen åkte upp skyndsammast så att motorn kunde slås av efter utpasserandet mellan hamnpirarna. Under en frisk nattsegling bidevind för hård SW bris passerades Kullens fyr med knapp marginal och med extra förstärkt skot på Genuafocken. Väl nere i Öresund havererade styrinrättningen. Efter att slutligen med vånda gjort klart för Malmö hamn utan maskinhjälp gjorde startmotorn till vår förvåning tjänst en sista gång och vi kom väl i hamn.
Reparationer vidtogs innan vidare semesteräventyr tog vid. Ett lager i kilremstransmissionen måste förnyas och nya remmar monteras därtill. Startmotorns kugghjul fick tillsvidare inkopplas manuellt i väntan på reservdelar i form av en ny solonoid.
Till Simrishamn bjöds vi att delta i SKUTKAPPSEGLING! Detta var ett helt nytt initiativ och det lockade förstås att träffa fler likasinnade entusiaster. Fler galningar. Vad underbart! Vi fick ingen topplacering men så var inte heller segelstället av högsta klass. Bomullssegel vita, gula, röda och gröna. Det gjorde alls ingenting så länge vi seglade!
Med entusiasmen på topp fortsatte vi mot Stockholms skärgård.
Den helt nybyggda Ölandsbron passerades under segel. Vid Blå Jungfrun stiltje. Så blev det precis som föregående sommar: semestern tog slut alldeles för tidigt och vi fick sätta kursen hem igen. I rent oförstånd angjorde vi Kalmar hamn med sin mot skutor illasinnade sjöfartsinspektör men undgick denna största av faror längs vår väg då han för tillfället, liksom vi, befann sig på semester.
I hamnen låg bl. a. FENBY. Skepparen visade oss ett nummer av sin egen fantastiska tidskrift LONGITUDE. Det blev "påmönstring" i denna, dvs prenumeration, förstås och den resan varade ända till Jan - Erik Carlstedt nådde sin hemmahamn många goda år senare.
Det vackra sommarvädret följde oss hem till Malmö men nu förmörkades skyarna av nya stormar. Segelsällskapet DEODAR hamnade i ägarkris. Flera medlemmar menade att kostnaderna för dessa äventyr i form av både pengar och arbete med besked överskred den utvunna nyttan. Då stämman sammankallades erbjöd åtta av tio delägare sina andelar till salu. Lösningen blev efter förhandlingar att två av delägarna, Thomas Hellström och Rolf Sandin, i augusti 1973 löste ut de övriga. Insatserna steg. Månadsavgiften i det nya partrederiet höjdes från sjuttiofem till femhundra kronor.
Beslut togs att inställa all seglation under kommande år 1974 och istället prioritera två viktiga uppgifter: att riva akterkajutan och lägga nytt akterdäck samt att ta fartyget på slip. Skälen att bygga om, förutom att hytt och däck var i uselt skick, var att det nyinköpta storseglet krävde en längre bom. Storskotet skulle då komma att hamna uppe på kajuttaket. Efter att ha studerat originalritningar insåg vi att detta aldrig kunde bli en bra lösning. Det skulle aldrig hålla måttet. Vidare behövde mesanmasten flyttas fram för att ge riggen bättre balans. Den hade ju långt tidigare fått ge vika för en styrhytt och skuffats undan bakom denna och ovanpå kajutan.
Segling hade helt visst under många år varit oprioriterat. Slutligen krävdes ett akterdäck fritt från de styrkättingar och gretingar som nu omöjliggjorde all vettig segelhantering på denna yta. Alltså fick rattstyrningen ge vika för en rorkult. Råå varv drev om skrovet och övriga jobb gjorde vi själva och 1975 började DEODAR att åter se ut som den engelska kutter som en gång inköpts till Sverige 38 år tidigare.
1975 Stockholms Skärgård som mål för tredje gången gillt. England, Medelhavet eller Västindien fick anstå. Dessa mål började nu kännas allt mer avlägsna. Kanske inte ens intressanta längre. Vi var ju inte dummare än att vi förstod att skutan var alldeles för risig för en långtur. Den sämsta värderingen vi fått var ju den gamle varvsarbetaren från Landskrona som menade att skutan inte var värd mer än en tunna fotogen och en ask tändstickor. Sånt skulle man behöva höra! Vilken livsförnekare! Men långresa? Nej det var kanske inte riktigt läge för det.
Vi delar upp sommaren mellan oss två delägare. Sex veckor vardera, med varsitt gäng kompisar. Lite nervöst först men skutan hålls igång dubbelt så mycket. Stockholm angörs via Sandhamn utan maskin då denna var ur funktion. Vid Oxdjupet en hopplös kryss följd av ankring och bogsering till Strandvägen. Skutor med likasinnade eldsjälar hägrade och välkomnade DEODAR. Maskinreparationer följde i vanlig ordning:
Kopplingslameller, startmotor och lager i kraftöverföringen. Men på´t igen var mottot som resulterade i att DEODAR låg ute under tre månader denna sommar då farvattnen runt både Stockholm och Åland gjordes osäkra. Och det seglades! Annat dög inte. Och på nåt underligt sätt började det fungera ombord. Vi hade många musiker med oss. Så när det gick dåligt så gjordes det med musik. Det hjälpte enormt!
Inför 1976 års segling hade vi turen att komma över segel från svenska Kryssarklubben. De var vänliga nog att låta oss köpa äldre begagnade bomullssegel för en symbolisk penning. Vi köpte fock och klyvare, jagare, mellanstagsegel och stortopp och mycket annat. Äntligen segel som passade till form och yta! Ämne till toppstång hade inskaffats på lämplig plats i skärgården redan föregående sommar och detta, hyvlades till och riggades upp. Åter en säsong fylld av två månaders skärgårdssegling med avstickare till Öland, Gotland och Åland. Sen blir DEODAR kvar i Stockholm och på Strandvägen. Vi beslutar att flytta från Malmö.
1977 års säsong gick seglingen efter besök på Kummelnäs varv över till Åland och vidare ner till Simrishamnsregattan som blivit årligen återkommande samlingsplats för skutfolket. Därifrån åter norröver via ett rejält oväder utanför Gotland där länspumparna får jobba hårt. Nödhamn på Öland efter nytt maskinhaveri och en missad chans att medverka i en filminspelning. Men va skönt att ta sig fram med (nästan) bara segel!
1978 äntligen en bättre maskin. En riktig Volvo Penta marindiesel och slut på det eviga meckandet och haverierna. Äntligen kunde man lägga ett tidsschema och veta att man skulle komma i hamn även om det blåste emot. En ny fock i syntetmaterial Duradon och sydd i Danmark. Premiär för syntetiska segel men allt tågvirke ännu av manilla, sisal eller hampa.
Årets resmål blev Västkusten: Danmark och Kiel och Bohuslän. Åter till Hamburgsund. Gamle skepparen Sven Johansson ombord på kaffe och för att glädjas åt underverket med återuppriggningen. "Jag ska ge er ett gott råd pöjkar," sa Sven, "sälj na medans ni kan få nåt för´na." Men vi satte kurs på Sydnorge och dess vackra skärgård istället. Återvände till Sverige för att bese Tall Ship Race i Göteborg innan vi återvände till Stockholm.
Fler bekymmer väntade. Startmotorn hängde sig vid avgången från Varberg. Seglen åkte upp skyndsammast så att motorn kunde slås av efter utpasserandet mellan hamnpirarna. Under en frisk nattsegling bidevind för hård SW bris passerades Kullens fyr med knapp marginal och med extra förstärkt skot på Genuafocken. Väl nere i Öresund havererade styrinrättningen. Efter att slutligen med vånda gjort klart för Malmö hamn utan maskinhjälp gjorde startmotorn till vår förvåning tjänst en sista gång och vi kom väl i hamn.
Reparationer vidtogs innan vidare semesteräventyr tog vid. Ett lager i kilremstransmissionen måste förnyas och nya remmar monteras därtill. Startmotorns kugghjul fick tillsvidare inkopplas manuellt i väntan på reservdelar i form av en ny solonoid.
Till Simrishamn bjöds vi att delta i SKUTKAPPSEGLING! Detta var ett helt nytt initiativ och det lockade förstås att träffa fler likasinnade entusiaster. Fler galningar. Vad underbart! Vi fick ingen topplacering men så var inte heller segelstället av högsta klass. Bomullssegel vita, gula, röda och gröna. Det gjorde alls ingenting så länge vi seglade!
Med entusiasmen på topp fortsatte vi mot Stockholms skärgård.
Den helt nybyggda Ölandsbron passerades under segel. Vid Blå Jungfrun stiltje. Så blev det precis som föregående sommar: semestern tog slut alldeles för tidigt och vi fick sätta kursen hem igen. I rent oförstånd angjorde vi Kalmar hamn med sin mot skutor illasinnade sjöfartsinspektör men undgick denna största av faror längs vår väg då han för tillfället, liksom vi, befann sig på semester.
I hamnen låg bl. a. FENBY. Skepparen visade oss ett nummer av sin egen fantastiska tidskrift LONGITUDE. Det blev "påmönstring" i denna, dvs prenumeration, förstås och den resan varade ända till Jan - Erik Carlstedt nådde sin hemmahamn många goda år senare.
Det vackra sommarvädret följde oss hem till Malmö men nu förmörkades skyarna av nya stormar. Segelsällskapet DEODAR hamnade i ägarkris. Flera medlemmar menade att kostnaderna för dessa äventyr i form av både pengar och arbete med besked överskred den utvunna nyttan. Då stämman sammankallades erbjöd åtta av tio delägare sina andelar till salu. Lösningen blev efter förhandlingar att två av delägarna, Thomas Hellström och Rolf Sandin, i augusti 1973 löste ut de övriga. Insatserna steg. Månadsavgiften i det nya partrederiet höjdes från sjuttiofem till femhundra kronor.
Beslut togs att inställa all seglation under kommande år 1974 och istället prioritera två viktiga uppgifter: att riva akterkajutan och lägga nytt akterdäck samt att ta fartyget på slip. Skälen att bygga om, förutom att hytt och däck var i uselt skick, var att det nyinköpta storseglet krävde en längre bom. Storskotet skulle då komma att hamna uppe på kajuttaket. Efter att ha studerat originalritningar insåg vi att detta aldrig kunde bli en bra lösning. Det skulle aldrig hålla måttet. Vidare behövde mesanmasten flyttas fram för att ge riggen bättre balans. Den hade ju långt tidigare fått ge vika för en styrhytt och skuffats undan bakom denna och ovanpå kajutan.
Segling hade helt visst under många år varit oprioriterat. Slutligen krävdes ett akterdäck fritt från de styrkättingar och gretingar som nu omöjliggjorde all vettig segelhantering på denna yta. Alltså fick rattstyrningen ge vika för en rorkult. Råå varv drev om skrovet och övriga jobb gjorde vi själva och 1975 började DEODAR att åter se ut som den engelska kutter som en gång inköpts till Sverige 38 år tidigare.
1975 Stockholms Skärgård som mål för tredje gången gillt. England, Medelhavet eller Västindien fick anstå. Dessa mål började nu kännas allt mer avlägsna. Kanske inte ens intressanta längre. Vi var ju inte dummare än att vi förstod att skutan var alldeles för risig för en långtur. Den sämsta värderingen vi fått var ju den gamle varvsarbetaren från Landskrona som menade att skutan inte var värd mer än en tunna fotogen och en ask tändstickor. Sånt skulle man behöva höra! Vilken livsförnekare! Men långresa? Nej det var kanske inte riktigt läge för det.
Vi delar upp sommaren mellan oss två delägare. Sex veckor vardera, med varsitt gäng kompisar. Lite nervöst först men skutan hålls igång dubbelt så mycket. Stockholm angörs via Sandhamn utan maskin då denna var ur funktion. Vid Oxdjupet en hopplös kryss följd av ankring och bogsering till Strandvägen. Skutor med likasinnade eldsjälar hägrade och välkomnade DEODAR. Maskinreparationer följde i vanlig ordning:
Kopplingslameller, startmotor och lager i kraftöverföringen. Men på´t igen var mottot som resulterade i att DEODAR låg ute under tre månader denna sommar då farvattnen runt både Stockholm och Åland gjordes osäkra. Och det seglades! Annat dög inte. Och på nåt underligt sätt började det fungera ombord. Vi hade många musiker med oss. Så när det gick dåligt så gjordes det med musik. Det hjälpte enormt!
Inför 1976 års segling hade vi turen att komma över segel från svenska Kryssarklubben. De var vänliga nog att låta oss köpa äldre begagnade bomullssegel för en symbolisk penning. Vi köpte fock och klyvare, jagare, mellanstagsegel och stortopp och mycket annat. Äntligen segel som passade till form och yta! Ämne till toppstång hade inskaffats på lämplig plats i skärgården redan föregående sommar och detta, hyvlades till och riggades upp. Åter en säsong fylld av två månaders skärgårdssegling med avstickare till Öland, Gotland och Åland. Sen blir DEODAR kvar i Stockholm och på Strandvägen. Vi beslutar att flytta från Malmö.
1977 års säsong gick seglingen efter besök på Kummelnäs varv över till Åland och vidare ner till Simrishamnsregattan som blivit årligen återkommande samlingsplats för skutfolket. Därifrån åter norröver via ett rejält oväder utanför Gotland där länspumparna får jobba hårt. Nödhamn på Öland efter nytt maskinhaveri och en missad chans att medverka i en filminspelning. Men va skönt att ta sig fram med (nästan) bara segel!
1978 äntligen en bättre maskin. En riktig Volvo Penta marindiesel och slut på det eviga meckandet och haverierna. Äntligen kunde man lägga ett tidsschema och veta att man skulle komma i hamn även om det blåste emot. En ny fock i syntetmaterial Duradon och sydd i Danmark. Premiär för syntetiska segel men allt tågvirke ännu av manilla, sisal eller hampa.
Årets resmål blev Västkusten: Danmark och Kiel och Bohuslän. Åter till Hamburgsund. Gamle skepparen Sven Johansson ombord på kaffe och för att glädjas åt underverket med återuppriggningen. "Jag ska ge er ett gott råd pöjkar," sa Sven, "sälj na medans ni kan få nåt för´na." Men vi satte kurs på Sydnorge och dess vackra skärgård istället. Återvände till Sverige för att bese Tall Ship Race i Göteborg innan vi återvände till Stockholm.
OBS: Högupplösta bilder kommer snart!
Logo
