Historia » Nu
⪼ Nuvarande ägare 1990 - 1999, vägen tillbaka till ursprunget!
1990 fortsatte med stora skrovarbeten. Skutan låg åter igen vinterindockad sedan oktober och skulle under vintern göras sjöklar efter en förlorad seglationssäsong. All invändig garnering av 1,5 tums tjock pitch pine var efter noggrann uppmätning redan utriven under föregående vinters byten av spant från insidan.
Nu monterades ny garnering av två tum svensk kärnfuru. Från däck och ner till durken nio stråk spikade med rejäla 5 tums galvade ekspik. Totalt 350 löpmeter, samt i nedersta stråket mot durken 40 löpmeter 2,5 tums ek.
Framåt våren blev det bråttom med den nya durken, nya skott, nya rostfria bränsle- och vattentankar och all övrig inredning. Allt blev i ärlighetens namn tämligen provisorisk detta år.
Årets första segling blev i mitten av maj med Skeppsholmens Folkhögskola där Thomas nu arbetade som huvudlärare på båtbyggarlinjen.
Sommarens äventyr fortsatte i Stockholms vackra skärgård under tiden som inredningen tog form under de dagar då skutan låg vid kaj.
Sista seglingen för säsongen gick även den med träbåtsbyggare och bjöd på god vind och snöbyar i slutet av oktober.
Höstprojekt vid kaj blev att byta den genomruttna mesanmasten. Ett nytt ämne av Oregon pine räddades från tremastskonaren Wega av Viken byggd 1909. Dess fockmast var förlängd med ett långt järnrör men räckte nätt och jämnt att hyvla om till en kortare mesanmast. Lagom till jul kunde den lyftas på plats med Västra dockans mobilkran på Beckholmen.
1991. Mesanriggen skulle nu göras klar på vårkanten och tidpunkten var inne att förse de nya vanten med jungfrur och taljerep istället för moderna vantskruvar. Jungfrurna låg faktiskt färdigsvarvade sen flera år tillbaka och äntligen skulle de hamna på rätt plats. Nya kraftiga nagelbänkar av ek krävdes också då den engelska kutterns mesanvant går ner på insida reling. Smidda beslag till röstjungfrur fick beställas av Svenne Anderssons smide.
Så hissades åter segel i början av maj men säg den glädje som varar. Eleverna på båtbyggarskolan fick nu uppleva hur det kan gå till när ett bogspröt knäcks i 12-14 m/s.
Vi borde förstås ha valt en mindre klyvare vilket vi nu lärde oss av egen erfarenhet.
Helt mirakulöst fanns ett bogspröt med exakt rätta mått att låna från en annan engelsk kutter.
Ett stenkast från varvet på Beckholmen låg Speranzas 11 meter långa bogspröt i väntan på riggning och det kunde vi nu låna och montera bara en vecka efter haveriet.
Vi höll oss i Stockholms skärgård den här sommaren också. Arbete och familj fick gå före drömmarna om lite längre turer.
Några mindre skutträffar hanns också med: Haningeskutan och Segelskutans dag.
I slutet på oktober la vi upp för vintern efter 64 seglingsdagar.
1992. Som nyårspresent kom det fantastiska beskedet att DEODAR tilldelats 145.000:- av årets Skutstöd av Statens Sjöhistoriska Museum för byte av däck!
Det var precis vad som behövdes för att inte tappa orken just då.
Det blev ett snabbt telefonsamtal till Olle Abrahamssons Trävaruaffär i Henån på Orust och en beställning av virke till detta stora jobb.
Ämnen till balkvägare, däcksbalkar och knän av ek och furu till däck. Vips gick hela slanten åt bara till material. Hur skulle detta sluta? Det värdefulla skutstödet var ju bara en mindre delfinansiering trots allt.
Våren bara försvann med allt annat än båtjobb och sommarens seglingar kom igång i slutet på maj.
Förutom dagturerna i skärgården fick vi ihop ett fint seglargäng och drog ner på en tre veckors långsemester till Karlskrona.
Annars blev säsongen ganska lugn och istället laddades för höstens stortag.
Den första september gick vi igång med tillverkningen av 21 nya däcksbalkar som sågades ut ur grova 6 tum tjocka block som legat och torkat över sommaren på Beckholmen.
Då Västra dockan redan var fullbokad av andra skutor hade jag tur som fick en restplats i Östra dockan under två höstmånader.
Att stå torrsatt var viktigt för att kunna montera de nya balkvägarna medan skutan stod på rak köl. Dessutom hann vi hänga på ett nytt roder och komma åt att förnya roderporten genom däck.
Gunnel Illonen, fotograf på Sjöhistoriska, kom ofta förbi och dokumenterade vårt slit och det kändes härligt att hon var intresserad. Arbetsstyrkan bestod som vanligt av en blandning av folk som antingen ville lära sig skeppsbyggeri eller som var tillfälligt arbetslösa och placerade i olika projekt genom arbetsförmedlingen.
Sjösättningen ägde rum i november efter 66 dagars stående och jobbena fortsatta sen med montering av nya däcksbalkar vid kaj under vindpinade presseningar.
1993. Vintern rasade utanför våra fladdrande intäckningar och isflaken slog mot skrovet.
Den ena däcksbalken efter den andra bultades fast. Vid storskotet en speciellt grov balk med dubbla bult och extra hängande järnknän neråt längs skrovets insida.
Däcksnivån sänktes 2 tum på lägsta punkten akter om midskepps för att accentuera språnget.
I slutet av januari sattes de vågrätt liggande knäna mellan skrov och däcksbalkar. Ett knä av ek i vardera änden på alla balkar utom den aktersta. Precis som den dag då hon byggdes 1911.
Den 4 februari var en stor dag! Nu drogs stormasten med kättingtalja 85 cm akterut och placerades på sin ursprungliga plats igen efter c:a 45 år. Denna blev en gång framflyttad för att ge bättre plats i lastrummet på den tiden då skutan gick som motorseglare i svensk fraktfart. Nu blev ordningen återställd även på denna punkt och DEODAR återfick det för Brixhamtrålaren karaktäristiska långa förskeppet som skiljer den från ett Lowestoftbygge från engelska ostkusten. Med mera förstagad rigg och ett nytt längre bogspröt skulle en alltför stor lovgirighet ändå balanseras ut samtidigt som skrovet snabbare skulle komma upp i vind vid stagvändning.
Skarndäck och vaterbord i 3 tums ek började monteras i mitten av februari och när vårsolen försynt började värma efter en månad var också dessa monterade.
Nu var turen kommen till karvlarna. dvs alla de kortare bitar som sitter mellan däcksbalkarna som förstärkningar runt luckor, master och ankarspel etc.
Det blev inte mindre än 39 olika bitar av varierande mått efter noggrann uppmätning av de som suttit där tidigare.
I de fall dessa försvunnit efter någon tidigare ombyggnad fick vi konsultera Edgar March ”kutterbibel” och få den allra bästa vägledning i måttangivelserna från ett lika stort systerfartyg.
Men också egna uppmätningar från systerfartyget ”Terminist” kom till användning.
Hon byggdes året efter DEODAR av samma skeppsbyggmästare och jag hade 6 år tidigare tillfälle att göra uppmätningar ombord i Southampton där hon då låg övergiven som vrak.
Äntligen klart att lägga själva däcket! Dagen var 25 mars. Däcksplank av 2,5 x 5 tums tätvuxen svensk furu från Dalarna. Mot ändarna lätt böjda in mot skrovets mitt och i förkant inhuggna i vaterborden med s.k. stanningar för att inte behöva sluta i en ömtålig spets.
Den 11 maj är däcket lagt. Alla 800 löpmeter! Med 2 millimeter smala fina nåt klara att ta emot det tjärade lindrevet.
Återstår tre luckkarmar, mastkilar det nya storskotsfästet och en mängd större och mindre saker att montera.
Drivningen av däcket kräver många händer och fortgår faktiskt långt in på sommaren till augusti, men i slutet av maj kommer vi ut på årets första seglats.
Strax före midsommar får vi äran att bjuda Miljödepartementet på några timmars segling och visa Europaparlamentets miljöminister Stockholm från framsidan.
En bra start på sommaren!
Vi fick sen möjlighet att segla hela 53 dar denna säsong men kom som bäst till Ålands skärgård under en tio dagars familjesemester.
26 september lade vi upp för säsongen och bommade igen.
Under hösten blev ingen tid över för arbeten ombord.
Framåt våren blev det bråttom med den nya durken, nya skott, nya rostfria bränsle- och vattentankar och all övrig inredning. Allt blev i ärlighetens namn tämligen provisorisk detta år.
Årets första segling blev i mitten av maj med Skeppsholmens Folkhögskola där Thomas nu arbetade som huvudlärare på båtbyggarlinjen.
Sommarens äventyr fortsatte i Stockholms vackra skärgård under tiden som inredningen tog form under de dagar då skutan låg vid kaj.
Sista seglingen för säsongen gick även den med träbåtsbyggare och bjöd på god vind och snöbyar i slutet av oktober.
Höstprojekt vid kaj blev att byta den genomruttna mesanmasten. Ett nytt ämne av Oregon pine räddades från tremastskonaren Wega av Viken byggd 1909. Dess fockmast var förlängd med ett långt järnrör men räckte nätt och jämnt att hyvla om till en kortare mesanmast. Lagom till jul kunde den lyftas på plats med Västra dockans mobilkran på Beckholmen.
1991. Mesanriggen skulle nu göras klar på vårkanten och tidpunkten var inne att förse de nya vanten med jungfrur och taljerep istället för moderna vantskruvar. Jungfrurna låg faktiskt färdigsvarvade sen flera år tillbaka och äntligen skulle de hamna på rätt plats. Nya kraftiga nagelbänkar av ek krävdes också då den engelska kutterns mesanvant går ner på insida reling. Smidda beslag till röstjungfrur fick beställas av Svenne Anderssons smide.
Så hissades åter segel i början av maj men säg den glädje som varar. Eleverna på båtbyggarskolan fick nu uppleva hur det kan gå till när ett bogspröt knäcks i 12-14 m/s.
Vi borde förstås ha valt en mindre klyvare vilket vi nu lärde oss av egen erfarenhet.
Helt mirakulöst fanns ett bogspröt med exakt rätta mått att låna från en annan engelsk kutter.
Ett stenkast från varvet på Beckholmen låg Speranzas 11 meter långa bogspröt i väntan på riggning och det kunde vi nu låna och montera bara en vecka efter haveriet.
Vi höll oss i Stockholms skärgård den här sommaren också. Arbete och familj fick gå före drömmarna om lite längre turer.
Några mindre skutträffar hanns också med: Haningeskutan och Segelskutans dag.
I slutet på oktober la vi upp för vintern efter 64 seglingsdagar.
1992. Som nyårspresent kom det fantastiska beskedet att DEODAR tilldelats 145.000:- av årets Skutstöd av Statens Sjöhistoriska Museum för byte av däck!
Det var precis vad som behövdes för att inte tappa orken just då.
Det blev ett snabbt telefonsamtal till Olle Abrahamssons Trävaruaffär i Henån på Orust och en beställning av virke till detta stora jobb.
Ämnen till balkvägare, däcksbalkar och knän av ek och furu till däck. Vips gick hela slanten åt bara till material. Hur skulle detta sluta? Det värdefulla skutstödet var ju bara en mindre delfinansiering trots allt.
Våren bara försvann med allt annat än båtjobb och sommarens seglingar kom igång i slutet på maj.
Förutom dagturerna i skärgården fick vi ihop ett fint seglargäng och drog ner på en tre veckors långsemester till Karlskrona.
Annars blev säsongen ganska lugn och istället laddades för höstens stortag.
Den första september gick vi igång med tillverkningen av 21 nya däcksbalkar som sågades ut ur grova 6 tum tjocka block som legat och torkat över sommaren på Beckholmen.
Då Västra dockan redan var fullbokad av andra skutor hade jag tur som fick en restplats i Östra dockan under två höstmånader.
Att stå torrsatt var viktigt för att kunna montera de nya balkvägarna medan skutan stod på rak köl. Dessutom hann vi hänga på ett nytt roder och komma åt att förnya roderporten genom däck.
Gunnel Illonen, fotograf på Sjöhistoriska, kom ofta förbi och dokumenterade vårt slit och det kändes härligt att hon var intresserad. Arbetsstyrkan bestod som vanligt av en blandning av folk som antingen ville lära sig skeppsbyggeri eller som var tillfälligt arbetslösa och placerade i olika projekt genom arbetsförmedlingen.
Sjösättningen ägde rum i november efter 66 dagars stående och jobbena fortsatta sen med montering av nya däcksbalkar vid kaj under vindpinade presseningar.
1993. Vintern rasade utanför våra fladdrande intäckningar och isflaken slog mot skrovet.
Den ena däcksbalken efter den andra bultades fast. Vid storskotet en speciellt grov balk med dubbla bult och extra hängande järnknän neråt längs skrovets insida.
Däcksnivån sänktes 2 tum på lägsta punkten akter om midskepps för att accentuera språnget.
I slutet av januari sattes de vågrätt liggande knäna mellan skrov och däcksbalkar. Ett knä av ek i vardera änden på alla balkar utom den aktersta. Precis som den dag då hon byggdes 1911.
Den 4 februari var en stor dag! Nu drogs stormasten med kättingtalja 85 cm akterut och placerades på sin ursprungliga plats igen efter c:a 45 år. Denna blev en gång framflyttad för att ge bättre plats i lastrummet på den tiden då skutan gick som motorseglare i svensk fraktfart. Nu blev ordningen återställd även på denna punkt och DEODAR återfick det för Brixhamtrålaren karaktäristiska långa förskeppet som skiljer den från ett Lowestoftbygge från engelska ostkusten. Med mera förstagad rigg och ett nytt längre bogspröt skulle en alltför stor lovgirighet ändå balanseras ut samtidigt som skrovet snabbare skulle komma upp i vind vid stagvändning.
Skarndäck och vaterbord i 3 tums ek började monteras i mitten av februari och när vårsolen försynt började värma efter en månad var också dessa monterade.
Nu var turen kommen till karvlarna. dvs alla de kortare bitar som sitter mellan däcksbalkarna som förstärkningar runt luckor, master och ankarspel etc.
Det blev inte mindre än 39 olika bitar av varierande mått efter noggrann uppmätning av de som suttit där tidigare.
I de fall dessa försvunnit efter någon tidigare ombyggnad fick vi konsultera Edgar March ”kutterbibel” och få den allra bästa vägledning i måttangivelserna från ett lika stort systerfartyg.
Men också egna uppmätningar från systerfartyget ”Terminist” kom till användning.
Hon byggdes året efter DEODAR av samma skeppsbyggmästare och jag hade 6 år tidigare tillfälle att göra uppmätningar ombord i Southampton där hon då låg övergiven som vrak.
Äntligen klart att lägga själva däcket! Dagen var 25 mars. Däcksplank av 2,5 x 5 tums tätvuxen svensk furu från Dalarna. Mot ändarna lätt böjda in mot skrovets mitt och i förkant inhuggna i vaterborden med s.k. stanningar för att inte behöva sluta i en ömtålig spets.
Den 11 maj är däcket lagt. Alla 800 löpmeter! Med 2 millimeter smala fina nåt klara att ta emot det tjärade lindrevet.
Återstår tre luckkarmar, mastkilar det nya storskotsfästet och en mängd större och mindre saker att montera.
Drivningen av däcket kräver många händer och fortgår faktiskt långt in på sommaren till augusti, men i slutet av maj kommer vi ut på årets första seglats.
Strax före midsommar får vi äran att bjuda Miljödepartementet på några timmars segling och visa Europaparlamentets miljöminister Stockholm från framsidan.
En bra start på sommaren!
Vi fick sen möjlighet att segla hela 53 dar denna säsong men kom som bäst till Ålands skärgård under en tio dagars familjesemester.
26 september lade vi upp för säsongen och bommade igen.
Under hösten blev ingen tid över för arbeten ombord.
1994. Under våren byggdes en ny skjutlucka till främre nergången och en ny skylight över salongen. Hela elsystemet drogs nytt både 220/380 volt och 24 volt. Byssan byggdes om med ny varmvattenberedare och extra vattentank och pumpar. Inredningen fick en ytterligare ansiktslyftning med ny durk, pärlsponts panelade skott etc. Seglingarna blev mest i skärgården under sommarmånaderna maj till september. Vi skutägare i Stockholm arrangerade detta årets Östersjömöte för fartyg i hela denna region. 25 fartyg mötte upp till kappsegling vilket säkert är ett svårslaget rekord för denna sorts evenemang. DEODAR seglade sen vidare över till Ålands skärgård där vi besökte Kökar och många andra underbara naturhamnar.
1995. Vårutrustningen tog fart i mitten av april och sysselsatte tre man i tio veckor! Kent och Jonny och jag slipade, oljades och målade brädgången i en ny laserande rödbrun färg. En ny storgaffel av gran tillverkades. Seglingssäsongen kom ungefär som vanligt igång i mitten på maj och blev ovanligt lång. Den sista utflykten i slutet av november. Östersjömötet samlade segelfartyg för tredje året i rad och gick detta år till Helsingfors där vi gemensamt slog ett slag för att de finska segelfartygen skulle få sin egen skutkaj i centrala staden. Den s.k. T - kajen. Under hösten byggdes ett nytt centralvärmesystem ombord för både el- och veduppvärmning. Principen för självcirkulation behölls. Grova kopparrör och inget behov av el till cirkulationspump. Tyst och energisnålt. Vedkaminen placerad i byssan. En ovärderlig standardhöjning med säker och billig energi! Inredningen fick ytterligare ansiktslyftning även detta år med pärlspontsklädda skott.
1996. Massor av jobb inför den planerade långseglingen. Redan i mitten av mars sätter vi igång med att driva friborden. Isen ligger ännu i Nybroviken och den ger oss ett bra golv att stå på under två veckor. Sen fortsätter vi med att byta relingens överliggare av 4 x 5 tums furu från för till akter. Ovansidan täcks av ett lock av ek förutom på en liten sträcka av relingen där vi sätter tillbaka den ursprungliga extra slitstarka biten av Green heart. Den visar ännu spåren efter trålvarpen där den löpte ut om babord, in the good old days! Stormasten lyfts ur, förlängs med två fot i botten till sin rätta längd som ger 36 fots rigg mätt från däck till salning. Nya sidovant med nysvarvade 7 tums jungfrur. Nytt förstag som passerar in genom hål i stäven och surras till ankarspelets mittbeting. Allt original! Två veckors varvsbesök med kopparplåtning av vattenlinjen i ett 60 cm brett stråk avsett att skydda mot isens nötning vintertid samt förhindra beväxning med sjögräs. Min bror Inge sponsrar med nya mastringar till gaffelseglen och när vi seglar ut på Nordsjön har vi just slagit under en ny fock från Skeppsmakarna Komans segelmakeri och ett nytt storsegel sytt i Skagen av Joe Jörgensen. Vi får en härlig vind ner över Doggers bankar och det märks att DEODAR trivs i dessa vatten. Positionerna plottas ut på död räkning efter att släploggen lästs av varje timma. Men efter något dygn kommer vi på att vi kan få mer exakta uppgifter från mötande fartyg som har GPS ombord. Oljeborrtornen står numera tätt i dessa vatten men är oftast markerade i sjökorten. Vi anländer till Lowestoft i knapp tid till årets kutter race som arrangerats av John Wylson och hans medarbetare på den fantastiskt väl renoverade EXCELSIOR. Sex stora kuttrar deltar och en del mindre smacks, bawleys och schrimpers. DEODAR är åter i sin hemmahamn som hon lämnade våren 1937, för 59 år sen! Vi träffar släktingarna till ägaren vilket på den tiden var det stora rederiet Slater & Barnard med ett tjugotal segeltrålare i sin fiskeflotta fram till trettiotalets mitt. Efter fest och återförening fortsätter äventyren västerut och vi besöker Brixham där skutan en gång byggdes på Jackmans varv 1911. En promenad ut mot Berry Head leder oss till stranden där varvet en gång låg. Här, just utanför den stora vågbrytaren, finns inte ett spår kvar av gångna tiders fartygsbyggande. Endast en badstrand. Men varvsägarens barnbarn kom ombord, Marjorie Reeves och Mary Harris. Efter en intensiv vecka i denna vackra fiskehamn där vi mött så många engagerade vänner fortsatte vår resa sen till Europas största segelfartygsträff i Brest, anordnad vart fjärde år. Segling till fiskehamnen Douarnenez ingick i evenemangen och den delen blev nog den finaste upplevelsen under dagarna i Frankrike. Hemseglingen gick sen längs kusten via Guernsey, Zeebrygge och Kiel. Efter dessa dryga 2500 sjömil väntade en något lugnare höst. Vi slog än en gång ett slag för vårt seglande kulturarv under Segelskutans Dag. Ett arrangemang initierat av Sveriges Segelfartygsförening och Beckholmens Dockförening. Denna gång på Riddarfjärden tillsammans med fem andra Stockholmsskutor. Ombord arbetades idogt med att höja standarden under däck. All den nya garneringen slipades och lackades. Däckets undersida målades antikvit och skott i kojer och inredning fick äntligen färg.
1997. Det helt obehandlade däcket får nu för första gången efter fyra säsonger en omgång impregnering med linolja, terpentin och trätjära efter att först ha slipats rent. Däcket håller absolut tätt. Rundhuset får en välbehövlig uppgradering och i juni levereras två nybeställda segel från Danmark: Mesan och mesantopp. Den nya Duradonduken har en snyggare brunröd nyans än de som köptes in sent 1970- och 80-tal. Dessa gick mer i lila vilket inte kändes helt rätt vid en jämförelse med framför allt det fina barkade storseglet i handsydd bomull. Sålundade väl rustade mötte oss det fina seglarvädret åter i mitten av maj och efter en del inledande övningar bar det ännu en gång av till de Åländska vattnen. Här bjöds åter på skutmöte och femton fartyg seglade och förtöjde tillsammans under någon vecka. Mellan natthamnarna kappseglades förstås och på DEODAR gjorde bra ifrån oss med flera nya segel i garderoben. Vi vann nu det mesta faktiskt och det målmedvetna arbetet med riggens återställande gav full utdelning i poäng. Ett komplett kryss ställ med 6 segel som balanserar perfekt tillsammans och ovanpå detta en jagare.
Segelskutans Dag i september blev vi sex Stockholmsskutor som bjöd både gäster och åskådare längs kajerna på en fin upplevelse. I slutet på oktober var det dock dags att lägga upp igen efter en fullspäckad säsong.
1998. Vi startade redan första maj och seglade många av sommarens dagar ända till sent in på hösten. I samband med Skärgårdsmässan på Galärvarvet i maj seglade kungen på Albanus och vi mötte upp vid Skeppsbron för att ge salut. Sommarens långsegling tog sikte på Västkusten. Efter en rykande start med non stop segling ner till Borgholm på Öland fortsatte vi till Kristianopel där vi firade midsommar. Seglade sen till Tönsberg i Norge där starten i Nordisk Seglats avgick. Ett årligt samnordiskt evenemang arrangerat av skutorna på Västkusten. Vi kappseglade från Norge över till svenska kusten och gick sen till DEODARs gamla hemmahamn Grundsund. Fortsatte till Uddevalla för andra etappens start som gick till Ebeltoft i Danmark. Här gavs chansen att bese fregatten Jylland som museifartyg i torrdocka. Åter hemma följde deltagande i ”Baltic Sail” och därefter ännu ett ”Östersjömöte” för segelskutor. Nu med start vid Segelfartygsföreningens varv på Beckholmen och därefter ut i Stockholms skärgård med Arholma som höjdpunkt när 20 fartyg förtöjde samtidigt i Österhamnen. En oförglömlig syn! Andra evenemang under sommaren var Kustbudkavlen och en helg vid Riddarholmen som stabsfartyg vid Gaff Yacht Societys ”Scandal Beauty Cup” på Riddarfjärden. Segelskutans Dag samlade rekordmånga fartyg. 13 skutor visade upp sig på Stockholms ström. Entusiasterna på Tråbåtsällskapet Skeppsmyrans båtklubb fick avsluta säsongen med en helgsegling i vindar av kulingstyrka under senare delen av oktober.
1999. Äntligen blev tid över för byssan med alla skåpsluckor. Förrådsutrymmena för över fick hyllor och salongen fick en snygg bokhylla. Vanessa målade alltihop mycket konstnärligt.
Relingsöverliggaren målades i en ny nyans av ”buff colour” efter förebild från systerfartyget ”Leonora Minnie” byggd 1913 på Jackmans varv. Jag fick en gammal träbit från dess reling översänd med post från Alan Lanfear i England några år tidigare. Alans förfäder ägde flera fiskefartyg och som pensionär forskade han nu flitigt i fartygens historia.
Längs pärlan på DEODARs relings insida hittade jag också spår av rött i de understa färgskikten och så återskapades nu även denna vackra detalj.
Seglingsäsongen varade från slutet på maj och ända fram till nyår.
Västkustskutornas kappseglingsarrangemang ”Nordisk Seglats” lockade oss även detta år över till gamla hemmavatten på Västkusten.
Vi kappseglade Skagen – Lillesand – Skagerö - Öckerö och visade systerfartygen Gratitude, Atlantica och Boy Leslie att Deodar också trivs i saltare vatten än Östersjöns.
På sensommaren hinner vi som kontrast att rigga upp oss till Mälarpirater .
Året avslutas med Milleniumfirande vid Skeppsbron där flera Stockholmsskutor samlas i en ”Historisk Hamn”. Det är marknad och folkfest längs vattnet och i Gamla Stan. Snön faller och ramar in fartygen vid kaj. Facklor lyser upp i vintermörkret och stämningen är fantastisk. På nyårsafton får fartygen bryta is för att i sista stund nå sina hemmahamnar under seklets sista timmar.
1995. Vårutrustningen tog fart i mitten av april och sysselsatte tre man i tio veckor! Kent och Jonny och jag slipade, oljades och målade brädgången i en ny laserande rödbrun färg. En ny storgaffel av gran tillverkades. Seglingssäsongen kom ungefär som vanligt igång i mitten på maj och blev ovanligt lång. Den sista utflykten i slutet av november. Östersjömötet samlade segelfartyg för tredje året i rad och gick detta år till Helsingfors där vi gemensamt slog ett slag för att de finska segelfartygen skulle få sin egen skutkaj i centrala staden. Den s.k. T - kajen. Under hösten byggdes ett nytt centralvärmesystem ombord för både el- och veduppvärmning. Principen för självcirkulation behölls. Grova kopparrör och inget behov av el till cirkulationspump. Tyst och energisnålt. Vedkaminen placerad i byssan. En ovärderlig standardhöjning med säker och billig energi! Inredningen fick ytterligare ansiktslyftning även detta år med pärlspontsklädda skott.
1996. Massor av jobb inför den planerade långseglingen. Redan i mitten av mars sätter vi igång med att driva friborden. Isen ligger ännu i Nybroviken och den ger oss ett bra golv att stå på under två veckor. Sen fortsätter vi med att byta relingens överliggare av 4 x 5 tums furu från för till akter. Ovansidan täcks av ett lock av ek förutom på en liten sträcka av relingen där vi sätter tillbaka den ursprungliga extra slitstarka biten av Green heart. Den visar ännu spåren efter trålvarpen där den löpte ut om babord, in the good old days! Stormasten lyfts ur, förlängs med två fot i botten till sin rätta längd som ger 36 fots rigg mätt från däck till salning. Nya sidovant med nysvarvade 7 tums jungfrur. Nytt förstag som passerar in genom hål i stäven och surras till ankarspelets mittbeting. Allt original! Två veckors varvsbesök med kopparplåtning av vattenlinjen i ett 60 cm brett stråk avsett att skydda mot isens nötning vintertid samt förhindra beväxning med sjögräs. Min bror Inge sponsrar med nya mastringar till gaffelseglen och när vi seglar ut på Nordsjön har vi just slagit under en ny fock från Skeppsmakarna Komans segelmakeri och ett nytt storsegel sytt i Skagen av Joe Jörgensen. Vi får en härlig vind ner över Doggers bankar och det märks att DEODAR trivs i dessa vatten. Positionerna plottas ut på död räkning efter att släploggen lästs av varje timma. Men efter något dygn kommer vi på att vi kan få mer exakta uppgifter från mötande fartyg som har GPS ombord. Oljeborrtornen står numera tätt i dessa vatten men är oftast markerade i sjökorten. Vi anländer till Lowestoft i knapp tid till årets kutter race som arrangerats av John Wylson och hans medarbetare på den fantastiskt väl renoverade EXCELSIOR. Sex stora kuttrar deltar och en del mindre smacks, bawleys och schrimpers. DEODAR är åter i sin hemmahamn som hon lämnade våren 1937, för 59 år sen! Vi träffar släktingarna till ägaren vilket på den tiden var det stora rederiet Slater & Barnard med ett tjugotal segeltrålare i sin fiskeflotta fram till trettiotalets mitt. Efter fest och återförening fortsätter äventyren västerut och vi besöker Brixham där skutan en gång byggdes på Jackmans varv 1911. En promenad ut mot Berry Head leder oss till stranden där varvet en gång låg. Här, just utanför den stora vågbrytaren, finns inte ett spår kvar av gångna tiders fartygsbyggande. Endast en badstrand. Men varvsägarens barnbarn kom ombord, Marjorie Reeves och Mary Harris. Efter en intensiv vecka i denna vackra fiskehamn där vi mött så många engagerade vänner fortsatte vår resa sen till Europas största segelfartygsträff i Brest, anordnad vart fjärde år. Segling till fiskehamnen Douarnenez ingick i evenemangen och den delen blev nog den finaste upplevelsen under dagarna i Frankrike. Hemseglingen gick sen längs kusten via Guernsey, Zeebrygge och Kiel. Efter dessa dryga 2500 sjömil väntade en något lugnare höst. Vi slog än en gång ett slag för vårt seglande kulturarv under Segelskutans Dag. Ett arrangemang initierat av Sveriges Segelfartygsförening och Beckholmens Dockförening. Denna gång på Riddarfjärden tillsammans med fem andra Stockholmsskutor. Ombord arbetades idogt med att höja standarden under däck. All den nya garneringen slipades och lackades. Däckets undersida målades antikvit och skott i kojer och inredning fick äntligen färg.
1997. Det helt obehandlade däcket får nu för första gången efter fyra säsonger en omgång impregnering med linolja, terpentin och trätjära efter att först ha slipats rent. Däcket håller absolut tätt. Rundhuset får en välbehövlig uppgradering och i juni levereras två nybeställda segel från Danmark: Mesan och mesantopp. Den nya Duradonduken har en snyggare brunröd nyans än de som köptes in sent 1970- och 80-tal. Dessa gick mer i lila vilket inte kändes helt rätt vid en jämförelse med framför allt det fina barkade storseglet i handsydd bomull. Sålundade väl rustade mötte oss det fina seglarvädret åter i mitten av maj och efter en del inledande övningar bar det ännu en gång av till de Åländska vattnen. Här bjöds åter på skutmöte och femton fartyg seglade och förtöjde tillsammans under någon vecka. Mellan natthamnarna kappseglades förstås och på DEODAR gjorde bra ifrån oss med flera nya segel i garderoben. Vi vann nu det mesta faktiskt och det målmedvetna arbetet med riggens återställande gav full utdelning i poäng. Ett komplett kryss ställ med 6 segel som balanserar perfekt tillsammans och ovanpå detta en jagare.
Segelskutans Dag i september blev vi sex Stockholmsskutor som bjöd både gäster och åskådare längs kajerna på en fin upplevelse. I slutet på oktober var det dock dags att lägga upp igen efter en fullspäckad säsong.
1998. Vi startade redan första maj och seglade många av sommarens dagar ända till sent in på hösten. I samband med Skärgårdsmässan på Galärvarvet i maj seglade kungen på Albanus och vi mötte upp vid Skeppsbron för att ge salut. Sommarens långsegling tog sikte på Västkusten. Efter en rykande start med non stop segling ner till Borgholm på Öland fortsatte vi till Kristianopel där vi firade midsommar. Seglade sen till Tönsberg i Norge där starten i Nordisk Seglats avgick. Ett årligt samnordiskt evenemang arrangerat av skutorna på Västkusten. Vi kappseglade från Norge över till svenska kusten och gick sen till DEODARs gamla hemmahamn Grundsund. Fortsatte till Uddevalla för andra etappens start som gick till Ebeltoft i Danmark. Här gavs chansen att bese fregatten Jylland som museifartyg i torrdocka. Åter hemma följde deltagande i ”Baltic Sail” och därefter ännu ett ”Östersjömöte” för segelskutor. Nu med start vid Segelfartygsföreningens varv på Beckholmen och därefter ut i Stockholms skärgård med Arholma som höjdpunkt när 20 fartyg förtöjde samtidigt i Österhamnen. En oförglömlig syn! Andra evenemang under sommaren var Kustbudkavlen och en helg vid Riddarholmen som stabsfartyg vid Gaff Yacht Societys ”Scandal Beauty Cup” på Riddarfjärden. Segelskutans Dag samlade rekordmånga fartyg. 13 skutor visade upp sig på Stockholms ström. Entusiasterna på Tråbåtsällskapet Skeppsmyrans båtklubb fick avsluta säsongen med en helgsegling i vindar av kulingstyrka under senare delen av oktober.
1999. Äntligen blev tid över för byssan med alla skåpsluckor. Förrådsutrymmena för över fick hyllor och salongen fick en snygg bokhylla. Vanessa målade alltihop mycket konstnärligt.
Relingsöverliggaren målades i en ny nyans av ”buff colour” efter förebild från systerfartyget ”Leonora Minnie” byggd 1913 på Jackmans varv. Jag fick en gammal träbit från dess reling översänd med post från Alan Lanfear i England några år tidigare. Alans förfäder ägde flera fiskefartyg och som pensionär forskade han nu flitigt i fartygens historia.
Längs pärlan på DEODARs relings insida hittade jag också spår av rött i de understa färgskikten och så återskapades nu även denna vackra detalj.
Seglingsäsongen varade från slutet på maj och ända fram till nyår.
Västkustskutornas kappseglingsarrangemang ”Nordisk Seglats” lockade oss även detta år över till gamla hemmavatten på Västkusten.
Vi kappseglade Skagen – Lillesand – Skagerö - Öckerö och visade systerfartygen Gratitude, Atlantica och Boy Leslie att Deodar också trivs i saltare vatten än Östersjöns.
På sensommaren hinner vi som kontrast att rigga upp oss till Mälarpirater .
Året avslutas med Milleniumfirande vid Skeppsbron där flera Stockholmsskutor samlas i en ”Historisk Hamn”. Det är marknad och folkfest längs vattnet och i Gamla Stan. Snön faller och ramar in fartygen vid kaj. Facklor lyser upp i vintermörkret och stämningen är fantastisk. På nyårsafton får fartygen bryta is för att i sista stund nå sina hemmahamnar under seklets sista timmar.
Obs: Bilder kommer snart!
Logo
