Stacks Image 10757

Historia » Nu

Nuvarande ägare 1990 - 1999, vägen tillbaka till ursprunget!

1990 fortsatte med stora skrovarbeten. Skutan låg åter igen vinterindockad sedan oktober och skulle under vintern göras sjöklar efter en förlorad seglationssäsong. All invändig garnering av 1,5 tums tjock pitch pine var efter noggrann uppmätning redan utriven under föregående vinters byten av spant från insidan.
Nu monterades ny garnering av två tum svensk kärnfuru. Från däck och ner till durken nio stråk spikade med rejäla 5 tums galvade ekspik. Totalt 350 löpmeter, samt i nedersta stråket mot durken 40 löpmeter 2,5 tums ek.
Framåt våren blev det bråttom med den nya durken, nya skott, nya rostfria bränsle- och vattentankar och all övrig inredning. Allt blev i ärlighetens namn tämligen provisorisk detta år.
Årets första segling blev i mitten av maj med Skeppsholmens Folkhögskola där Thomas nu arbetade som huvudlärare på båtbyggarlinjen.
Sommarens äventyr fortsatte i Stockholms vackra skärgård under tiden som inredningen tog form under de dagar då skutan låg vid kaj.
Sista seglingen för säsongen gick även den med träbåtsbyggare och bjöd på god vind och snöbyar i slutet av oktober.
Höstprojekt vid kaj blev att byta den genomruttna mesanmasten. Ett nytt ämne av Oregon pine räddades från tremastskonaren Wega av Viken byggd 1909. Dess fockmast var förlängd med ett långt järnrör men räckte nätt och jämnt att hyvla om till en kortare mesanmast. Lagom till jul kunde den lyftas på plats med Västra dockans mobilkran på Beckholmen.

1991. Mesanriggen skulle nu göras klar på vårkanten och tidpunkten var inne att förse de nya vanten med jungfrur och taljerep istället för moderna vantskruvar. Jungfrurna låg faktiskt färdigsvarvade sen flera år tillbaka och äntligen skulle de hamna på rätt plats. Nya kraftiga nagelbänkar av ek krävdes också då den engelska kutterns mesanvant går ner på insida reling. Smidda beslag till röstjungfrur fick beställas av Svenne Anderssons smide.
Så hissades åter segel i början av maj men säg den glädje som varar. Eleverna på båtbyggarskolan fick nu uppleva hur det kan gå till när ett bogspröt knäcks i 12-14 m/s.
Vi borde förstås ha valt en mindre klyvare vilket vi nu lärde oss av egen erfarenhet.
Helt mirakulöst fanns ett bogspröt med exakt rätta mått att låna från en annan engelsk kutter.
Ett stenkast från varvet på Beckholmen låg Speranzas 11 meter långa bogspröt i väntan på riggning och det kunde vi nu låna och montera bara en vecka efter haveriet.
Vi höll oss i Stockholms skärgård den här sommaren också. Arbete och familj fick gå före drömmarna om lite längre turer.
Några mindre skutträffar hanns också med: Haningeskutan och Segelskutans dag.
I slutet på oktober la vi upp för vintern efter 64 seglingsdagar.

1992. Som nyårspresent kom det fantastiska beskedet att DEODAR tilldelats 145.000:- av årets Skutstöd av Statens Sjöhistoriska Museum för byte av däck!
Det var precis vad som behövdes för att inte tappa orken just då.
Det blev ett snabbt telefonsamtal till Olle Abrahamssons Trävaruaffär i Henån på Orust och en beställning av virke till detta stora jobb.
Ämnen till balkvägare, däcksbalkar och knän av ek och furu till däck. Vips gick hela slanten åt bara till material. Hur skulle detta sluta? Det värdefulla skutstödet var ju bara en mindre delfinansiering trots allt.
Våren bara försvann med allt annat än båtjobb och sommarens seglingar kom igång i slutet på maj.
Förutom dagturerna i skärgården fick vi ihop ett fint seglargäng och drog ner på en tre veckors långsemester till Karlskrona.
Annars blev säsongen ganska lugn och istället laddades för höstens stortag.
Den första september gick vi igång med tillverkningen av 21 nya däcksbalkar som sågades ut ur grova 6 tum tjocka block som legat och torkat över sommaren på Beckholmen.
Då Västra dockan redan var fullbokad av andra skutor hade jag tur som fick en restplats i Östra dockan under två höstmånader.
Att stå torrsatt var viktigt för att kunna montera de nya balkvägarna medan skutan stod på rak köl. Dessutom hann vi hänga på ett nytt roder och komma åt att förnya roderporten genom däck.
Gunnel Illonen, fotograf på Sjöhistoriska, kom ofta förbi och dokumenterade vårt slit och det kändes härligt att hon var intresserad. Arbetsstyrkan bestod som vanligt av en blandning av folk som antingen ville lära sig skeppsbyggeri eller som var tillfälligt arbetslösa och placerade i olika projekt genom arbetsförmedlingen.
Sjösättningen ägde rum i november efter 66 dagars stående och jobbena fortsatta sen med montering av nya däcksbalkar vid kaj under vindpinade presseningar.

1993. Vintern rasade utanför våra fladdrande intäckningar och isflaken slog mot skrovet.
Den ena däcksbalken efter den andra bultades fast. Vid storskotet en speciellt grov balk med dubbla bult och extra hängande järnknän neråt längs skrovets insida.
Däcksnivån sänktes 2 tum på lägsta punkten akter om midskepps för att accentuera språnget.
I slutet av januari sattes de vågrätt liggande knäna mellan skrov och däcksbalkar. Ett knä av ek i vardera änden på alla balkar utom den aktersta. Precis som den dag då hon byggdes 1911.
Den 4 februari var en stor dag! Nu drogs stormasten med kättingtalja 85 cm akterut och placerades på sin ursprungliga plats igen efter c:a 45 år. Denna blev en gång framflyttad för att ge bättre plats i lastrummet på den tiden då skutan gick som motorseglare i svensk fraktfart. Nu blev ordningen återställd även på denna punkt och DEODAR återfick det för Brixhamtrålaren karaktäristiska långa förskeppet som skiljer den från ett Lowestoftbygge från engelska ostkusten. Med mera förstagad rigg och ett nytt längre bogspröt skulle en alltför stor lovgirighet ändå balanseras ut samtidigt som skrovet snabbare skulle komma upp i vind vid stagvändning.
Skarndäck och vaterbord i 3 tums ek började monteras i mitten av februari och när vårsolen försynt började värma efter en månad var också dessa monterade.
Nu var turen kommen till karvlarna. dvs alla de kortare bitar som sitter mellan däcksbalkarna som förstärkningar runt luckor, master och ankarspel etc.
Det blev inte mindre än 39 olika bitar av varierande mått efter noggrann uppmätning av de som suttit där tidigare.
I de fall dessa försvunnit efter någon tidigare ombyggnad fick vi konsultera Edgar March ”kutterbibel” och få den allra bästa vägledning i måttangivelserna från ett lika stort systerfartyg.
Men också egna uppmätningar från systerfartyget ”Terminist” kom till användning.
Hon byggdes året efter
DEODAR av samma skeppsbyggmästare och jag hade 6 år tidigare tillfälle att göra uppmätningar ombord i Southampton där hon då låg övergiven som vrak.
Äntligen klart att lägga själva däcket! Dagen var 25 mars. Däcksplank av 2,5 x 5 tums tätvuxen svensk furu från Dalarna. Mot ändarna lätt böjda in mot skrovets mitt och i förkant inhuggna i vaterborden med s.k. stanningar för att inte behöva sluta i en ömtålig spets.
Den 11 maj är däcket lagt. Alla 800 löpmeter! Med 2 millimeter smala fina nåt klara att ta emot det tjärade lindrevet.
Återstår tre luckkarmar, mastkilar det nya storskotsfästet och en mängd större och mindre saker att montera.
Drivningen av däcket kräver många händer och fortgår faktiskt långt in på sommaren till augusti, men i slutet av maj kommer vi ut på årets första seglats.
Strax före midsommar får vi äran att bjuda Miljödepartementet på några timmars segling och visa Europaparlamentets miljöminister Stockholm från framsidan.
En bra start på sommaren!
Vi fick sen möjlighet att segla hela 53 dar denna säsong men kom som bäst till Ålands skärgård under en tio dagars familjesemester.
26 september lade vi upp för säsongen och bommade igen.
Under hösten blev ingen tid över för arbeten ombord.
Obs: Bilder kommer snart!

Logo

Stacks Image 2101